imissyou

Loneliness knows my name.

Jag har insett efter en tids bloggande att jag inte alls kan skriva så fritt som jag faktiskt ville på min blogg. Mitt syfte med den här bloggen var att skriva ner mina tankar då jag förbrukar min stackars hjärna alltför mycket. Definitionen på vad blogg är, är ju en personlig och öppen dagbok. Jag känner att mitt syfte för denna blogg inte alls håller, därför har jag skapat min egna blogg där jag äntligen kan skriva fritt utan att behöva vara försiktig, utan där jag kan lätta på hjärtat och bara skriva. Skrivandet för mig betyder mycket för det fungerar som terapi, tro det eller ej.

Ibland vill man inte prata med någon för att just undvika att få höra hur allting kommer att ordna sig, håll bara huvudet högt, du klarar det! Tröstord som ibland snuddar vid hjärtat så svagt och som ofta inte betyder något speciellt även om man är tacksam över dessa peppande orden. Oftast vill jag bara ha någon som lyssnar. Ibland vill jag bara känna att jag faktiskt pratar med en vägg just för att lätta på det lilla tunga hjärtat.
Speciellt när man saknar som jag gör.

Skolan är en sån onödig plats just nu. Komp, hål, inställda lektioner, varför ens vakna på morgonen?
Jag är lite småsur, kan bero på den onödiga dagen.
Jag har tänkt mycket på hur lärarna undervisar nuförtiden. Man går till skolan av en enda anledning, och den anledningen är att man ska lära sig. Man ska lära sig för att utveckla sig. Vad du än vill göra efter studenten är upp till var och en. En fråga som jag frågat mig själv i 2 år nu är.....*trumvirvel*
Varför förväntar sig läraren att eleverna redan kan innan man ens hunnit lära sig?
Läraren tar för givet att man till exempel från högstadiet redan kan alla engelska ord och inte behöver utöka sitt ordförråd. Jag tycker att kravnivåerna som lärarna själva har för eleverna är patetiska och orättvisa.
Yrket heter lärare av en anledning, du ska lära ut! Du ska inte förvänta dig att eleverna redan är lärda.

---

Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad?

Så kära bloggen, här sitter jag med smärta i ryggen och väntar på Wintman. Hon messa mig just och sa, Är på väg så förbered dig ;). Hon är en halvtimme sen....
Det är något med eritrianer och araber. När man säger en tid så kommer dem 1-2 timmar sent. Varför? Jo, för att det är något "fint" att komma sent då maten svalnat och alla blivit mätta redan. Hahahaha! Lite kul faktiskt men inte när man måste vänta på dem.
Det gör ändå inte så mycket, man lär sig att anpassa sig lite grann.
Om jag aldrig tar bort bloggen och blickar nångång tillbaka till det här inlägget så kom ihåg Daniella att du är mästaren på att koka pasta! Oh yes I am, you know I am!

Jag måste också säga att Bob kom med i fototävlingen!
Nu jävlar ska han banta och motionera för att vinna. HAHAHAHA!

Ajaaa.. Orkant skriva så HAJDO!

Jag vaknade upp idag och förväntade mig en tårtbit i kylen. Fan, drömmar kan verkligen lura en ibland. Drömmar påverkar mig på ett sätt som många skulle tycka var jättekonstigt, vilket jag håller med om att det är. Hade jag fått välja så skulle jag inte vilja drömma alls men samtidigt kanske det är drömmarnas påverkan som får en att tänka på ett sätt, eller agera så som man gör? Kanske.. Bara ett kanske.

På bussen hem brukar jag ofta träffa gamla klasskompisar från grundskolan. Det är underligt hur mycket vi människor förändras. Jag insåg att vissa som var de coola typerna som alla ville vara polare med har inte blivit smartare, de har blivit väldigt töntiga faktiskt.
Det fanns 2 tjejer som brukade utsätta andra för mobbing på skolan. Dessa två tjejer brukade skratta åt en blyg yngre tjej som aldrig vågade stå upp för sig själv. Det fanns vissa dagar hon inte kom till skolan för att hennes akne hade spridit sig så hon valde att stanna hemma och missa lektioner för att inte bli hånad av mobbarna.

Det var så lustigt för när jag såg dessa två tjejer på bussen var de knallröda av akne och där hoppade den f.d blyga tjejen som aldrig vågade stå upp för sig själv, på bussen. Vacker var hon och hon höll sin pojkvän i handen och han pussade hennes rosa kinder. 

Det får en att tänka när man ser hur de som blivit utsatta en gång i tiden har klivit ut ur sina skal medan de som utsatte andra har bara vissnat i allas ögon. Ibland krävs det bara tid för att hämnas på våra fiender.

Anywhoooo! Nu ska jag göra pannkakor, adjö!

Sometimes tears say all there is to say
Sometime your first scars wont ever fade, away
Tried to break my heart - Well it's broke
Tried to hang me high - Well I'm choked
Wanted to rain on me - Well I'm soaked, soaked to the skin
It's the end where I begin
It's the end where I begin

Sometimes we don't learn from our mistakes
Sometimes we've no choice but to walk away, away
Tried to break my heart - Well it's broke
Tried to hang me high - Well I'm choked
Wanted to rain on me - Well I'm soaked, soaked to the skin
It's the end where I begin
It's the end where I begin

Now I'm alive and my ghosts are gone
I've shed all the pain I've been holding on.
 
The cure for a heart Is to move along, So move along!