imissyou

Hallå mina hundar. Ikväll ska herr eller fru Leodan skriva gästblogg. Detta hederfulla uppdrag har resulterat i något liknande:
Här sitter vi i familjen Nassimians kök och typ svettas. Det måste vara datorns sinnessjuka hetta som har värmt upp rummet medan vi satt ute en stund. Hur länge vi var ute vet jag inte, det är ju så lätt hänt att stunder bara flyger väg. Dessa stunder är någon sorts skum blandning men brukar sluta olyckligt, med ett adjö och hejdå och vi ses, hörs och så vidare. Samtliga av mina stunder med Daniella har varit sådana, de har börjat lyckligt och det har fortsatt likadant, ända tills det man kallar för verkligheten plingar på och säger att bussen gå nog snart, eller tåget det far. Verkligeheten är i det här fallet ungefär synonymt med "sorg", "oglädje" och "rösten-i-t-banan-som-meddelar-dig-om-att-snart-anländer-tåget-mot-Märsta".
Men icke riktigt den här gången! Mitt tåg stack utan mig och lika bra det för det slutade i en sådan där framgångssaga där Daniella och Nancy kommer och hämtar mig, så att jag slutligen ska kunna infinna mg i familjen Nassimians hem för första gången. Det är fancy och OMG!
Vi låter avrunda här och säger att försättning följer, med lite god tro och övertygelseförmåga, en dag efter den här.
God morgon.